Dokument: Prop. 1996/97:3 Rubrik: KulturpolitikProp.1996/97:3 Regeringens proposition 1996/97:3 -------------------------------------------------------------------------------- Kulturpolitik Prop. 1996/97:3 -------------------------------------------------------------------------------- Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 september 1996 Göran Persson Marita Ulvskog (Kulturdepartementet) [...] Massmedierna förmedlar ett nästan oöverskådligt utbud av underhållning, kultur, information m.m. och konkurrerar med det traditionella kulturlivet om människors uppmärksamhet. Men detta medieutbud kan aldrig ersätta ett lokalt kulturliv där människor deltar och själva skapar. [...] 5 Mål för en nationell kulturpolitik Erfarenheterna av 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken har varit positiva. Målen har haft stor betydelse för utvecklingen på såväl nationell som regional och lokal nivå. De har fungerat som gemensamma referensramar för statens, landstingens och kommunernas insatser och givit kulturpolitiken styrka. För att hävda kulturen och kulturens behov av resurser också i framtiden föreslår regeringen mål för en nationell kulturpolitik även fortsättningsvis. Regeringens förslag: Målen för kulturpolitiken skall vara att: - värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den, - verka för allas möjlighet till kulturupplevelser och eget skapande, - motverka kommersialismens negativa verkningar och främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet, - bevara och bruka kulturarvet, - främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet. Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen föreslår följande mål för kulturpolitiken: Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycks- möjligheter och ett rikare liv. Kulturpolitiken skall därför - värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, - verka för delaktighet och stimulera till eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, - ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället. [...] Kulturarvsmålet Vårt historiska arv är en del av vår samtid. Kulturarvet omfattar den fysiska kulturmiljön liksom de konstnärliga uttrycksformerna och språket. Staten har, tillsammans med bl.a. kommuner, kulturinstitutioner, folkbildning, föreningsliv och enskilda, ett ansvar för att spåren efter tidigare generationer tas till vara, vårdas och visas. Historisk kontinuitet bidrar till människors identitet och trygghet. I tider av snabba samhällsförändringar är tillgången till kunskap om kulturarvet av sär- skild betydelse. Muséerna skall inte bara bevara utan också aktivt medverka till att människor engageras att utnyttja sitt kulturarv. Det gäller i hög grad barn och unga vars öppenhet inför intryck från olika delar av världen stimuleras om de äger en egen historisk identitet. Det gäller också dem med flykting- och invandrarbakgrund som skall kunna bära med sig sitt kulturarv och infoga det i sina liv i Sverige. Kulturarvet är inte neutralt. Det är ett kulturpolitiskt ansvar att synliggöra såväl klasskillnader som könsskillnader och skillnader mellan stad och land. Det är också ett kulturpolitiskt ansvar att motverka försök att utnyttja kulturarvet i diskriminerande syften och att i internationella sammanhang delta i arbetet för att skydda det gemensamma kulturarvet. [...] En definition av kulturarvet Kulturarvet är inte bara en omistlig utan också en ofrånkomlig del av vår kulturella helhet och identitet. Det speglar samhället och människors historia i en mångfald av uttrycksformer och spår. Även naturen kan bli en del av kulturarvet, genom människans namngivning, klassificering och insamling av djur, växter, mineraler m.m. Alla människor har del i tillkomsten av kulturarvet oavsett kön, ålder, härkomst, social ställning, utbildning, talang eller sysselsättning. Kulturarvet är både det materiella och det immateriella, det skolat konstnärliga och det folkliga, det unika och det vanliga. Det bevaras i institutioner som arkiv, bibliotek och museer och i utvalda kulturmiljöer, men det finns också runt om oss i vardagslandskapet, hemmen och på arbetsplatserna. I begreppet "arv" ligger att det är något som redan finns och som vi som lever i dag fått av tidigare generationer. Men kulturarvet har inte några bestämda tidsgränser och redan i vår livstid deltar vi i skapandet av både vårt eget och morgondagens kulturarv. Det går därför inte att ange när en företeelse blir en del av kulturarvet - somligt uppmärksammas nästan genast, för annat kan det dröja länge. När nya delar av kulturarvet lyfts fram glöms andra bort, medan vissa blir "klassiker", som ständigt kan upptäckas och nytolkas. Vi har ett ansvar för att bevara och berika kulturarvets mångfald och att lämna vidare till nästa generation. Trots denna vida definition finns praktiska begränsningar av det som avses med kulturarvet. Det är bara delar av kulturarvet som bevaras och hålls levande av offentliga institutioner eller av enskilda människor och föreningar, medan annat efter hand försvinner. Var tid bildar sig sin egen uppfattning om kulturarvets betydelse och om vilka delar av det som är av särskilt värde. Vad kulturarvet är avgörs mellan kulturinstitutionerna, medborgarna och samhället i stort. Kulturarvet är inte oföränderligt och avslutat, utan statt i ständig förändring, samtidigt representerar det kontinuitet, förankring och tradition. Kulturarvet kan - och måste - definieras både "inifrån" och "utifrån". Från ett inhemskt perspektiv kan man urskilja både regionala och lokala särdrag, vilket ger oss möjlighet att uppfatta mångfalden och rikedomen i landet och inte enbart ett enhetligt svenskt kulturarv. Vårt kulturarv kan inte begränsas till enbart det som skapats av människor som levt inom Sveriges gränser. Import och impulser från andra länder och världsdelar har alltid påverkat och format det vi kallar "svenskt". Det svenska kulturarvet är tillika en del av mänsklighetens kulturarv och som sådant ett svenskt ansvar gentemot det internationella samfundet. Kulturarvets betydelse hör samman med den kulturella identiteten. Identiteten är sammansatt och kan t.ex. bottna i etniska och sociala förhållanden, ett geografiskt område eller en religion. Dagens människor har dessutom möjlighet att lära känna kultur och kulturarv såväl i olika delar av landet som i andra länder. Den kulturella identiteten skapas sålunda både av det ärvda och det förvärvade. Kulturarvets roll i samhället Att bevara och förmedla är de centrala uppgifterna i arbetet med kulturarvet och de inrymmer i sin tur en rad olika verksamheter. De är beroende av varandra - om inte något har bevarats finns ingenting att förmedla och om det bevarade inte förmedlas är det svårt att uppbåda stöd för bevarande. Denna del av kulturpolitiken måste därför skapa intresse för och delaktighet i kulturarvet genom en dialog med medborgarna. Under de senaste decennierna har de professionellt verksamma inom sektorn blivit fler. Stöd i den allmänna opinionen och engagemang hos föreningar och enskilda kommer dock alltid att behövas, oavsett hur väl organiserad och rustad sektorn är. Samarbetet mellan sektorn och allmänheten måste därför ständigt vidgas. För att ett bevarande skall vara meningsfullt krävs ett genomtänkt och professionellt förmedlande. Då förs välgrundade kunskaper och åsikter om kulturarvet fram, liksom attityder och värderingar med ursprung i dagens samhälle. Uppenbara missbruk och vantolkningar kan inte accepteras. Inträdet i EU har medfört att samarbetet och kontakterna över nationsgränserna förändrats. Trygghet och förankring i en egen nationell kulturell identitet kan vara en viktig förutsättning för givande möten med människor i andra länder. Lika viktig är den kulturella identiteten på regional och lokal nivå. Kulturarvets mångfald och variation inom landet skall lyftas fram. Kunskap om mångfalden kan ge ökad tolerans och förståelse för de människor som bosatt sig i Sverige och deras respektive kulturarv. Det finns inget som säger att stolthet över det svenska skulle behöva stå emot det främmande. Kulturarvspolitiken skall ta ansvar både för kunskapen om och tolkningen av kulturarvet och härigenom medverka till ett ansvarsfullt användande. [...] En samlad behandling av kulturarvssektorn Organisationen av kulturarvssektorn i arkiv, museer och utställningar samt kulturmiljö utgår i huvudsak från de olika typer av fysiska företeelser som bevaras. Vad kulturarvet ytterst handlar om är dock att möjliggöra sådana perspektiv på historien som kan ge nya kunskaper och insikter om människan och hennes miljö. För att göra detta möjligt och för att kunna utnyttja resurserna på bästa sätt krävs en överblick och en samlad politik. Genom detta kan kulturarvet få en tydligare identitet i kulturpolitiken. Det motsvarar det intresse kulturarvet röner bland medborgarna. Samhällsuppgiften kan formuleras på ett klarare sätt och institutioner, myndigheter och andra aktörer får lättare att samarbeta och finna gemensamma arbetsområden. Som exempel på fördelar med en samlad behandling kan tas äldre industri- och boendemiljöer, som ingår i kulturarvet. För att de skall "hållas vid liv" måste de användas. I kulturmiljön finns de platser där möten kan uppstå och i arkiv och museer förvaras handlingar och föremål som kan berätta om människoöden och platsens ekonomiska och sociala historia, liksom om de förutsättningar den omgivande naturens resurser har givit för utvecklingen. Platsers historia kan bilda utgångspunkt för skådespel uppförda i autentisk miljö med både professionella skådespelare och amatörer. Här finns en koppling till konstarterna och lyckade satsningar bygger i allmänhet på en bred samverkan mellan olika parter. Detta skapar inte sällan en grund för kulturturism. Kulturarvsfrågor är ofta en utmärkt utgångspunkt när det t.ex. gäller insatser för att främja regional utveckling. [...] Skälen för regeringens förslag: De mycket positiva erfarenheter och den allmänna beredskap som utvecklats såväl centralt som regionalt genom de senaste årens stora satsningar på att skapa arbete inom kulturarvsområdet bör tas till vara. På flera orter finns i dag fungerande organisationer som lyckats förena utbildning av arbetslösa med ny sysselsättning och vård inom kulturarvssektorn. Särskilt framgångsrika har satsningarna på "byggnadshyttor" varit. I Mälsåker, med Hallandsmodellen, och på många andra ställen runt om i landet har det växt upp en bas och en beredskap för att utveckla kunskapen om kulturarvet samtidigt som viktiga delar av den byggda miljöns kulturvärden kunnat räddas. Dessa regionala och lokala initiativ bör, enligt regeringens mening, kunna breddas och utvecklas vidare. Det är också regeringens uppfattning att det i stort sett saknas medel för att skapa en strategisk planering kring verksamheten. Eftersom situationen och förhållandena skiftar i olika delar av landet bör eventuella insatser bedömas utifrån de lokala förutsättningarna. Den regionala utvecklingen och koordineringen av regionernas framtida sysselsättningsinsatser är viktigt, liksom utvecklingen av rådgivningscentraler för allmänheten vilket i förlängningen kan medverka till ett stärkande av den regionala identiteten. [...] Massmedierna har spelat en viktig roll för att närma olika landsändar och regioner till varandra. Radion anses t.ex. haft stor betydelse för utvecklandet av ett riksspråk, samtidigt som dessa medier också gör det möjligt att spegla det som händer i olika delar av landet. Lika väl som massmedierna ger spridning åt det nya, i form av modeföreteelser eller nya tänkesätt, lika väl kan massmedierna ge kunskap om äldre tiders kultur och levnadsvillkor. Radio och TV, dagspress och populärtidskrifter når inte bara de specialintresserade, som aktivt söker kunskap, utan också de som inte vet att kunskapen finns, men som blir glatt överraskade när de finner den. [...] Radion och televisionen har också egna konstnärliga uttrycksformer. En operaföreställning kan ge många människor i hela landet en musikupplevelse som annars bara skulle vara tillgänglig för dem som ryms i konsertsalen. Radio och TV blir därigenom den största teatern, den största underhållaren, den inflytelserikaste nyhetsförmedlaren och en viktig kunskapsförmedlare. Radio och TV i allmänhetens tjänst har en särskild roll som bärare av den nationella kulturella identiteten och det nationella kulturarvet (prop. 1995/96:161, s. 50). [...] EU Inom EU är kulturpolitik i princip varje medlemsstats suveräna angelägenhet. Ett viktigt undantag gäller medieområdet, där det bl.a. finns ett gemensamt regelverk, t.ex. TV-direktivet TV utan gränser. Någon gemensam kulturpolitik på europeisk nivå har aldrig varit aktuell. I Maastrichtfördragets artikel 128 slås fast att EU skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för deras nationella och regionala mångfald samtidigt som det gemensamma kulturarvet skall framhävas. De kulturella aspekterna skall beaktas då EU handlar enligt andra bestämmelser i fördraget.