Opublicerad insändare

Skånskan

2002-07-28

Olustigt angrepp på skånsk identitet

Det finns de, däribland undertecknad, som arbetar mot svensk slentriannationalism och mot ökande överdrifter på nationaldagen. Vi för istället fram den positiva bilden av en modern människa som har flera identiteter som ringar på vattnet, t ex som lundabo, skåning, boende i Södra Östersjöregionen och europé, kanske också svensk eller svenskspråkig. Som kontrast angriper Kulturens chef Margareta Alin uttryck för den skånska identiteten i en artikel i SkD 26/7. Det var bl a sådana angrepp som drabbade den regionala mångfalden och de regionala språken i Sverige under stora delar av 1900-talet. Och många engagerade i Kulturen utgjorde under samma århundrade en motkraft efter sin förmåga.

Jag har just rest runt i en månad i fem länder i Europa. Utanför rådhusen i Belgien, Tyskland, Schweiz, Italien, och Spanien finns nästan utan undantag de regionala flaggorna representerade tillsammans med bl a EU-flaggan. Så kommer jag hem till Skåne och får höra att den regionala flaggan är aktivt portad från min hemstads stora kulturmuseum! På ett sätt hör Sverige till ett av Europas mest nationalistiska länder: man har väldigt låg tolerans för andra identiteter än för den nationella. De anses suspekta. Det gäller ofta regionala och lokala identiteter och ibland även den europeiska samhörigheten. Inte bara tycks de alls kunna få jämföras på samma nivå som den svenska identiteten utan denna rangordning framför man dessutom med stolthet.

Alin säger vidare i artikeln att det inte finns en specifik skånsk särart. Hennes kriterier är dock orimligt hårda. Hon menar att eftersom Skåne hänger ihop i ett större kulturgeografiskt sammanhang, så kan det inte finnas någon särart. Självklart finns det ingen särart någonstans i så fall, definitivt inte någon svensk sådan. Allt hör ju ihop. Det finns heller ingen poäng i att lyfta fram just det skånska som skulle sakna särart enligt Alins definition.

Kopplingen som Alin gör i artikeln mellan Skåneländska flaggans dag på Frostavallen och mordet i Klippan är mycket osmaklig och helt utan några som helst samband med verkligheten. Jag behöver väl inte nämna vilka kopplingar man i så fall kan göra utifrån det svenska nationaldagsfirandet eller helt enkelt utifrån Kulturens eget flaggande med svenska flaggan? Vore jag företrädare för Kulturföreningen Skånelands Flagga skulle jag kräva en offentlig ursäkt både från Alin och Nordiska museet om tavlan med ett sådant budskap i en tablå, mot förmodan, verkligen kommer så långt.

Till sist är det högst förvånande att Kulturens chef, enligt journalisten, inte har mer än "förståelse för" hembygdsintresse, men samtidigt betonar att hon är "rädd för att det kan spåra ut och bli extremt". Jag funderar på hur Kulturens grundare, Georg Karlin, skulle reagera på det.

Alin och jag verkar dock ha samma åsikter om invandrare. I alla fall menar jag att de idag på ett mycket positivt sätt berikar vår skåneländska kultur och särart, liksom de alltid gjort. Kanske invandrare t o m kan lära oss att flagga regionalt utan att skämmas?